It's spelled kladdkaka
Jag har varit sugen på kladdkaka i nästan tre veckor och idag tog jagtillslut ett (något förbannat) beslut, "NÄ NU ÄR DET FÖR FA*N PÅ TIDEN". Gissa om jag bestämt slängde i varorna i kundkorgen när jag var på affärn. Gissa o jag hetsade sönder på cykeln för att få komma hem och värma upp ugnen. Nu ska bakas! Äckligt, groteskt mycket. Och det bakades. Irriterat, frustrerat, hoppfullt - call it whatever you like. Och det åts, snuskigt, hetsigt, äckligt. Jag hade inte något val, äckelkakan som blev fetgod blev mitt minimala, utklädda utbrott som jag drömt om i dagar.
Jag säger det igen - jag är för sjukt skön. Helt sinnes hur jädrans cool man kan vara. Hahaha!
/Samar
Ey, asså bro?!
Det finns få saker här i livet som får mig att utbrista i ett "Ey, Bro?!". Exempelvis när någon gör något trots att den vet att det är fel eller om någon säger något som tydligt strider över vissa gränser. En annan sak är ju såklart hänsynslösa bilister.
Visst har jag förståelse för att det ibland blir fel när man sitter i bilen (speciellt när jag nu själv tagit körkort och vet att det inte alltid blir som man vill (typ att man gör helt fel, inser att man gör helt fel och får sitta halvskamset och försöka dölja sig i förarsätet)). Men, det ursäktar inte faktumet att vissa är totalidioter och tror att det är OK att köra 50 när jag cyklar brevid eller tror sig vara för coola för att signalera. What's up with that liksom?!
For those of you out there, känn er träffade. Don't make me "Ey-bro"-you.
/Samar
Dina kängor är också badass
/Samar
Som en bitter-kärring
Jag förtjänar en riktig uppläxning. Någon som kan säga till mitt ansikte att jag ska sluta vara så surig och bitter. Ja, det är exakt det jag behöver.
(Små läppar och ett pekande finger är alltså typiska drag, för er som inte visste..)
/Samar
Har skaffat twitter
/Samar
Är det inte på tiden att vi reser bort?
Just like we used to. Just like we used to.
/Samar
And the hardest part?
Lätt. Att komma hem och inse att man är helt ensam. 
/Samar
Kunskap är GULD
Jag var på en kort utbildning idag tillsammans med bla. storsyrran och mamma. Det var EXPO som stod för föreläsningarna och det hela handlade om SD:s historia, deras olika argumentationstekniker och deras olika angrepps-mål. (Ja, jag kan ha hittat på det där ordet.) Det var verkligen SKIT-INTERSSANT. Jag lärde mig så mycket nytt, hur man ska "hanskas" med deras politiska åsikter/attacker samt hur man ska kunna argumentera emot främlingsfientliga åskter. Det hela var väldigt upplysande och självstärkande. Fick verkligen en riktig boost av att vara där.
Jag var tvungen att åka hem nu lördag kväll (kom dit fredag kväll) vilket är lite tråkigt, men jag hade faktiskt turen av att bila hem med föreläsarna vilket gav utrymme för mycket fler intressanta diskussioner (och även gav mig chansen att snacka med människor om saker som inte BARA handlar om plugg eller ångest.) Trots att jag kände viss seperationsångest när jag var tvungen att ta mig hem -ensam- den sista biten, så var det väldigt kul! Denna helg gav mig så mycket mer än vad jag föväntat mig. Fem toast av fem möjliga. 
/Samar
Med min mor och syster
Andra delen av frågorna som inte fick plats i första inlägget
The meningen of life. Oh what a fråga, what a fråga. Hur mycket tid har du? Jag tror att det här med meningen i livet är väldigt personligt. Jag tror att min mening i mitt liv inte är i närheten av din mening i ditt liv, och jag tror inte att man kan prata om det i allmänhet som "meningen i livet".
För mig handlar det om att jag faktiskt ska göra något av tiden jag har här. Jag ser det som ett tillfällig period som jag har fått och som jag förväntas göra det bästa av. Det är bla därför jag har de drömmar jag har, jag vill bli det bästa jag sjäv tror/känner att jag klarar av. Sen så har ju den religiösa delen präglat mig extremt mycket och jag (säger inte att detta är fallet för någon annan än mig) tror ju att meningen med livet är att vara en bra person för att sedan kunna stå för det man gjort när den sista dagen är här.
Jag har nog inte reflekter över att religion och vetenskap i vissa fall motsäger varandra. Visst finns det folk som säger att vetenskap är bevisat och religion är påhittat av människan men jag kan samtidigt tycka att det är helt tvärtom. Just det här med vetenskap är inte mer bevisat än att en människa har upptäckt något som vi tror och litar på. När det gått 200 år och människor plötsligt inser att allt detta var helt fel och att det finns helt nya teorier, jag då kan man ju ifågasätta hur korrekt vår vetenskap egenligen är?
Det tål att disskuteras.
Vad fick dig att börja bära sjal? Hur gör du för att "behålla den på" de dagar det känns svårt?
Anledningen till att jag började med sjalen är väldigt personlig, på samma sätt som anledningen till att jag är praktiserande muslim. Jag finner mycket trygghet och stolthet i min religion och vill därför tillängna mitt liv till att följa detta på ett rättfärdigt sätt.
När jag började med sjal för tre år sedan var jag väldigt orolig över hur folk skulle reagera. Under min uppväxt har jag och mina syskon vuxit upp men väldit många "svenska värderingar" och nästan vuxit upp som om vi hetat Svensson i efternamn. Samtidigt så har vi haft en väldigt jordnära och personlig relation till vår religtion. När jag som sagt började bära hijab så var det inte många av mina kompisar som visste om att jag var praktiserande. Det är liksom inget som syns utifrån. Jag var väldigt skraj över vad alla skulle tycka och tänka men kände ändå att jag inte ville stå här om tio år och tänka, varför gjorde jag det inte? Var det för att jag inte ville eller var det för att andra inte ville? Beslutet kom lättare än jag förväntat mig.
Idag kan jag känna att det finns få saker som ger mig så mycket trygghet och skygg än denna lilla detaljen. Jag har varit väldigt sårbar den senaste tiden men just sjalen än något som får mig att tänka tillbaks till den jag egentligen är, och samtidigt förstärker det hoppet jag känner när jag vänder mig till min religion. Jag har nog aldrig velat tagit av mig den på det sättet, det har liksom aldrig varit tillräckligt svårt för att jag skulle vilja det.
Bild på mä o syrran. Tänkte att det skulle spice:a upp inlägget lite.
/Samar
I'm not mad, this is just how I look
/Samar
Samar hur mår du?
SÅ BRA?! :D
/Samar
The show goes on
/Samar
Fler frågor och svar här!
Kan du ge tips på hur man klarar matten i gymnasiet? Går i MatteA och det känns som att jag inte förstår vissa grejer, men vågar inte fråga om hjälp (vill inte verka dum när alla verkar fatta). Tycker det är svårt, jag lägger knappt energi på det hemma för jag har liksom gett upp på mig själv..
Gud vad det känns som att jag inte är rätt person på att svara på detta. Det är så lätt att de tips till någon när man just klarat av en liknande situation, men sen när jag började här i Uppsala kan jag känna igen mig i det du skriver.
En sak du kan tänka på är att det är lika bra att du förstår i början, då blir det mycket lättare att hänga med framöver och du slipper känna att du bara vill ge upp. Jag förstår vad du menar med att inte våga fråga, men om du kan fråga din lärare när ni har eget arbete elr klasskompisen som sitter brevid dig. Du kanske till och med känner någon lite äldre som är bra på matte som kan förklara? (Jag har fått massor med hjälp av min pappa och jag själv brukade hjälpa mina yngre polare.) Med matte handlar det oftast om att inte ge upp så fort det blir svårt, jag menar - kolla tillbaka på ditt plugg, känns det inte alltid svårt i början och helt plötsligt så kan man allt?
Jag undrar hur det är att plugga läkarlinjen? Studerar du non-stop varje dag? Har du fritid? Hur känns det att bo ensam? Har du kommit någon nära i din klass? Vad är det som håller din plugglust uppe och ger dig motivation när du inte orkar studera? Eller är du en som älskar att studera? Har du tänkt på vilken inriktning du ska välja t.ex medicin, kirurg osv?
Wow, nu fick jag en fråga som präglar varje dag. Egentligen vill jag bara svara "Nej, inget går bra, allt är bajs" men det känns lite sådär småfult. Hur är programmet? Upp och ner. Överväldigande varvat med kul. Det är en extremt stor förrändring från vad jag är van vid och i vissa studer förstår jag inte ens varför jag är här.
Pluggar jag non-stop? Man kanske tror det, men nej. Plugget har blivit en aning kopplat till ångest för min del och i ärlighetens namn så klarar jag max 2 timmar typ varannan dag. Visst blir det bättre och bättre för varje dag
som går, men en så länge så fightas jag mycket med det.
Plugglust? Motivation? Hmm. Ja du. Det är inte alltid man håller den uppe om jag säger så. Vissa dagar ger jag bara upp. Andra kan jag faktiskt inse att detta är min dröm, det jag har slitit för i flera år och det enda valet för just mig. Det känns som att jag inte skulle nöja mig med något annat i livet, tänk att få den förmåga att kunna hjälpa människor som behöver min hjälp!
Inriktning? Det enda jag känner just nu är att jag inte vill bli något. Haha! Jag tror jag måste ta ett steg i taget här, ta mig igenom mina första år innan jag börja drömma. Förut ville jag bli kirrurg, nu känns det inte lika aktuellt.
Min högsta dröm är att bli läkare, men detta är inte helt problemfritt. Jag går första året på NV och har alltid haft ganska så lätt för skolan, varit "den smarta". Nu när jag har börjat i en ny klass så har jag märkt att det finns smartare personer än mig. Detta gör att jag får väldigt dåligt självförtroende och skolan går inte så bra för mig. Dessutom kan jag känna att jag blir avundsjuk på klasskompisar som får bättre än mig, även om dom är riktigt trevliga och så.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Mina studier går bara neråt, även fast jag studerar jätte mycket!
Hej Samar för tre år sen. Vad trevligt att du är här! Were to start, were to start. Förrtom delen av att vara "den smarta" så förstår jag exakt vad du menar. Det är tufft, allt är nytt, man tvivlar på sig själv. Man ger och ger och ger men får inte det man kämpar för tillbaka. Jag kände helt ärligt att hela första året var så. Jag höll modet uppe, dels för att jag hade en dröm, men dels för att jag var så galet rädd för att misslyckas. Det var VÄLDIGT svårt, väldigt ångestladdat och jobbigt att hantera.
Det tipset jag kan ge är att du pluggar hårt, ger det ditt allt, men inser också att du har en gräns och att livet inte är över om du inte får A. (Själv fick jag nästan aldrig MVG, hade alltid ett snitt på VG tills de sista bitarna i kursen där jag lyckades höja mig. Detta beror ju också såklart på att det är så pass nytt. Sen ska jag också säga att det finns MYCKET som kan höja dina betyg som inte baserat på provresultat, nämnligen hur aktiv du är på lektionen. Visa att du vill förstå och kräv den hjälpen du behöver för att klara dig.)
Kom ihåg att allting ger sig med tiden och att du bara kan göra ditt bästa!
Vad har du för tips för en som är ovanligt skoltrött men har 3 år kvar på NV?
Kom ihåg varför du går just NV. Har du någon dröm om att fortsätta plugga någon gång i framtiden? Jag vet att det är småmesigt att tro att man ska försöka ha "framtiden" som motivation, men kom ihåg att allt du gör idag gör du för en anledning. OCH även om du inte har några tankar på vad du ska göra sen, kom ihåg att dessa är dina 3år att spendera, gör något vettigt av det - väx som person om inget annat.
And one more thing, ge inte upp för lätt - speciellt när du bara inte pallar.
Hur är universitet och programmet du läser egentligen? Vare som du förväntat dig eller annorlunda?
Vill svara: "Det är dumt. Det är idiotiskt. Det är inte alls som jag förväntade mig och jag hatar det". Men, eftersom att jag har varit här i två månader nu så har stället "vuxit på mig". Det är väl både bra och dåligt. Ibland känns det som att jag vill hoppa av (speciellt i början, då tvivlade jag varje sekund) men nu har jag insett att detta är något som är värt att kämpa för.
Universitetet gör mig mycket mer sårbar än vad jag förväntade mig. Det känns som att man släpps in i en skog och förväntas hitta tillbaka. Allt, föreläsningarna, böckerna, studeietiden - det är som att man får klara sig på egen hand i allt. Säg exv vad du ska plugga för något. Ingen kommer att säga att det är kapitel 4-7 provet är på, utan du ska utifrån föreläsningarna och tentorna gissa dig till vad som är aktuellt och sen hoppas på att det du pluggat varit nyttigt och inte gå och grubbla så mycket över all tid du spenderat på onödiga sidospår. Det är en sån skillnad från när jag var yngre och kunde "plugga smart".
Hehe, hitta denna gamla bild i arkivet. Tror den är sen slutet av 2010. (Det kan jag alltså avgöra utifrån ögonbrynens tjockhet.)
/Samar
Svar till det som inte var en frågestund
Sen vill jag bara säga att jag är så galet skrivglad (tänk pratglad fast i bloggande format) så alla svaren blir förmodligen väldigt långa. För att alla ni inte ska slippa dö så kan jag plublicera dom i omgångar. Vi börjar med de luftigaste här. :)
Vilka består din familj av?
Min fina pappa och min fina mamma och min fina storasyste och min fina lillebror och min fina lillasyster. Den absolut bästa familjen man kan tänka sig i hela världen!
Jobbar du samtidigt som du pluggar? (Du skrev tidigare någon gång att du hade strul med lönen.)
Nej, det gör jag faktiskt inte. Lönen var från sista biten av sommaren och jag tror dessutom att den var försenad, det var därför jag blev förvånad. :)
Hur hanterar du grupptryck?
Har nog aldrig fundera på det. Våga stå på sig för att man vet att det är en själv som ska ställas till svars för sina egna handligar? Känns som att man inte kan skylla på Pelle och Kalle när någon frågar varför jag, Pelle och Kalla gjort si och så. Sen är det väl lite olika från situation till situation men att våga vara sig själv - eller "annorlunda" är värt att kämpa för.
Vad fick du för resultat på högskoleprovet?
0,9. Två gånger på rad. Jag gjorde HP första gången i slutet av tvåan, det andra i början av 3an. När jag kom till sista terminen i 3an kände jag att jag inte ville göra det igen (trots att jag trodde det var helt nödvändigt för att komma in på läkarlinjen) och bestämde att det inte var "värt det" utan att jag hellre försöker om ett halvår om det skulle vara fallet.
Vart skulle du vilja jobba sen när du är färdigutbildad inshaallah?
Jag vet att det låter lite klyschigt men jag vill jobba utomlands när jag blir färdig, iallafall under en period. Tror detta skulle få mig att växa som person och verkligen kunna uppskatta mitt liv så mycket mer.
Random bild för att komplettera randomheten av inläggets olika frågor, check.
/Samar
Man växer lite för varje dag som kommer
/Samar
Irriterad på mig själv
Nu har nått ett stadim där jag bara vill slå till mig själv och säga "Håll käften och plugga!" (Orsekta maj.) Är så trött på mig själv. Mitt konstanta gnäll och orklöshet. Jag kommer knappt igång med nått vettigt om dagarna och när jag väl gör det så förvätar jag mig en klapp på axeln "bra jobbar (barnsliga) Samar, det var duktigt gjort".
Jag tror det hela beror på att det blivit så mycket nytt i mitt liv på så kort tid. I princip allt strukturellt jag någonsin vetat byggs nu om på nytt och konsekvenserna är större än vad jag någonsin trott. Det är dom vardagliga sakerna som jag inte får ihop, saker som jag alltid gjort i mitt "tidigare liv" men som jag nu har jätteproblem med. Att handla mat har jag inget problem med (den "nya delen"), problemet är att faktiskt sätta mig ner och äta, något som jag alltid gjorde i mitt "tidigare liv". Detsamma gäller plugget, något jag alltid hittat kraft och energi åt, nått som varit självklart i min vardag är helt plötsligt omöjligt.
Dom sakerna jag förväntar av mig själv, att hitta orken och modet i att våga satsa och anstränga mig - ja det är dom som känns som den svåraste omställningen.
Just nu är jag så trött på MIG. Så less på att vara förvirrad och orolig och besviken och ensam och sårbar. Jag är så irriterad på Samar och vill bara ge henne en fet käftsmäll. "Skärp dig för fan, sluta vara en sån mes."
Någon därute som kan känna igen sig, kanske ge nått tips?
/Samar
Kolla min lillebror!
Kolla vad söt min lillebror är i sina prao kläder. Gullunge.
/Samar
Tänk att du är en bil
Exakt denna situation befinner jag mig i just nu. Jag har hamnat på fel väg och letar förtvivlat tillbaka. Det hjälper inte att köra i 150km/h om man ändå gör fel på fel på fel, jag har insett det nu. Det är upp till mig att göra det bästa av situationen och välja det andra alternativet. Tar tiden slut, so be it, men hellre det än att krascha.
Tack fina mamma för att du hjälpt mig att inse att jag var på fel väg. Tack fina baba för att du ger mig vägbeskrivnigar för att hitta tillbaka. Tack Nada, Modi och Jasmin för att ni stöttar mig oavsätt hur fel jag än må hamna. Tack till alla gamla och nya vänner som vill mitt bästa och dela med sig av sina råd för att jag ska hitta säkert tillbaka.
Tänk att du är en bil. En bil som kört och kört, men hamnat fel. Nu ska du hitta tillbaka.
/Samar
:D
Kan man kolla på detta utan att fet-le? Helt otroligt. :D
/Samar
Khalas
/Samar
Äntligen ska jag bli dansprincessa!
/Samar
Nu brinner det i knutarna
Jag har gått in i ett stadium av förvirring. Borde jag äta? Borde jag plugga? Borde jag ta på mig skorna och gå ut en snabbis eller borde jag ta en kort powernap?
Ska jag sätta mig ner och äta middag nu (lagade mat vid 2-tiden men hade ingen lust att äta då), eller ska jag ta en frukt? Kanske en kopp kaffe eller te? Kanske lite godis eller chips? Eller kanske vatten?
Ska jag ha stumporna på eller ta av dom? Ska jag sitta med långärmad eller i linne? Ska jag ha lampan tänd eller släckt och ska jag ha persiennerna nere eller uppe?! SOL OCH BLÄNDNING ELLER MÖRKER?! 
Som sagt, förvirrad. Let's leave it at that.
/Samar
Gryningspromenad
Samar och hennes myyysiga filt (som mamma har köpt till na').
/Samar
Asså?
Vad är det för fel på mig?! Varför har jag bilder som dessa på datorn? Asså what?!
/Samar
Ursäkta frånvaron
Det är ganska så ironiskt att jag säger det då jag själv kämpar för att hitta just tålamod. Jag antar att vi alla får hoppas på bättre dagar och att det blir som vi önskar. Helt enkelt lita på att allt vi gör här i livet leder till en punkt som är lite bättre och lite lättare.
Jag vill bara avsluta med ett litet citat som peppar mig.. (Jag vet att jag har gått och blivit en uppsala-musse (min syrra kallar det för det, dvs väldigt "öppen" och kulturellt-mixad (typ svensk i muslims kropp) som bara häver ur sig religiösa begrepp hit som happ) men jag antar att detta är något som ger mig mycket trygghet i mitt liv just nu och det känns lite snevt att hålla er alla borta från vad jag tycker/tänker på riktigt.)
Citatet är något i stilen: God does not take something from you without replacing it with something even better. Tryggheten, ståltheten, lugnet, lyckan, kärleken, hoppet, styrkan. Ja, allt jag kände att jag hade innan jag kom hit, det kommer insallah att ersättas av något ännu bättre. Om det är imorgon eller om 20 år det vet jag inte, but then again, "tålamod" var ordet.
/Samar
Den finaste överraskningen
/Samar
Bloggförbud
/Samar
Idag ska städas!
/Samar
Ett husdjur?
Folk i min omgiving har sagt till mig att jag bör skaffa ett husdjur och jag börjar faktiskt fundera starkt på det. Helst vill jag har något gosigt som jag kan hålla om, men samtidigt så skulle jag nog ogilla det efter ett tag speciellt när man börjar äckla med päls över hela stället och en lägenhet som luktar djur. Å andra sidan så skulle jag offra ganska mycket för att veta att det inte står en helt tom lya som inväntar mig utan att det faktiskt är något där som är beroende av att jag kommer hem. Å-andra-sidan-igen så är jag ledsen över att behöva erkänna att jag med relativt stor sannorlikhet skulle lyckas döda denna varelsen, antingen genom att övermata elr undermata, att övergosa elr undergosa, eller att jag helt spontant bestämmer mig för att sova över hos en kompis och glömmer bort att jag har en liten sötnos som måste matas. 
Jag vet inte jag, både fördelarna och nackdelarna är ganska stora. Tänk att ha någon liten gullsak, men tänk vad jobbigt när den inte är sådär megagullig längre. Jag har i alla fall tänkt börja med att få in lite växter i huset, det är ju ändå någon typ av liv. Växter kan leva och dö precis som vi människor och det skulle säkert ge en lite mer energi när man inte bara ser stenhårda (eller mjuka) döda möbler.
/Samar
Blött i Uppsala?
You tell me.
/Samar
Vi som skyggar när nerverna kryper
Det hela är troligtvis ganska så dumt. Mår man dåligt så gör man ju sig knappast en tjänst av att skygga undan, men samtidigt så är alternativet inte sådär megalockande. Pest eller kolera anyone?
Jag antar att jag kommer att skygga en hel del innan jag kommit in i det hela och då kanske jag känner mig mer bekväm med mina nya bekanta.
Hursomhelst så vill jag bara göra en liten "shoutout" till er kära läsare. Säga att jag fortfarande lever och träglar mig igenom det som känns som mitt liv i repris. Hoppas ni har det bra där ute och kanske slänger en och annan dua åt mitt håll. ;) Ses snart mina älskade!!
/Samar
Have you met Gösta?
Herremingösses vad inspirerande det är att vara hemma. Vad var det jag sa, lite perspektiv är allt som behövs. Nu ska jag förhoppningsvis kämpa - lika mycket som ni alla andra gör. Kram!!
/Samar
Hej hej levermarmelad:)
Samar gick troligtvis i sexan och jag gick säkert i sexårs, men vi skulle i alla fall hem från skolan och Samar -smart som hon var - hade glömt nyckeln hemma. Både jag och Samar var kissnödiga så vi gick till baksidan och satte oss på ett par fotbollar för att inte kissa på oss, och där satt vi tills mamma och pappa kom hem.. Dvs efter två timmar. Men jag var så pass liten att jag inte riktigt kunde uppskatta tiden som Samar kunde, så mina två timmar kanske var 20 minuter...
Nu när jag läser igenom det här inlägget så upptäcker jag att det låter väldigt tråkigt but hey, what did you expect?
Jag och Samar för tre år sedan :)
/Jasmin
Gråt inte över spilld mjölk
/Samar
It's never easy, only a new type of difficult.
/Samar
Fars visa ord:
Shokran baba habibi. Jag älskar dig. ♥
/Samar
Hemma hos familjen
Hursomhelst så är jag tillsammans med min extremt underbara familj som jag planerar att gosa sönder! Älskar er familljas!
Min söta bror i skor! Han vill bara att jag tillägger att han INTE är efterbliven (om det inte skulle framgå av bilderna så att säga.. )!
/Samar
Busig den
Detta är en något oviktigt och ointressant inlägg, men jag känner inte att jag har någon lust att gå in på något djupare just nu. Ha det bra, vi ses imorgon!
/Samar
Gör mig till modell!
Hoppas, hoppas, hoppas(!) jag blir upptäckt nu!! Min stora dröm i livet är att bli modell! Det här med läkarlinjen är bara en tillfällig grejj jag håller på med tills jag blir upptäckt! Hoppas detta är starten på en underbar karriär!
/Samar
Hur hittar jag denna film?!
Den som kan fiffla fram denna film till mig får önska sig exakt vad den vill! Jag kan skicka nått fint pris på posten, det blir något bra - jag lovar! Snälla snälla, har letat i en halvtimma och hittar den inte! Vill så hemskt gärna se den.
/Samar
No Barbie girl, nor a Barbie world.
Men, this much is true: The Barbiegirl är inget annat än en kämpe och den plastiga världen har ersatts med en fylld av kärlek och hopp.
/Samar
Min kille är här! ♥♥
Åhh, min underbara habib har kommit på besök! Jag är så glad!! Vi har varit tillsammans så länge som jag kan minnas och det känns lixom som att vi två är en! Blev så överraskad när han kom, hade ingen aning om att han var på väg! Han är liksom så underbar och fin och rar! Är alltid nära till hands och är som skapt för mig! Älska dig habibi! ♥♥♥♥
/Samar
Sådärja
Okej, nu är det bloggförbud. Jag lovar att inte kolla på bloggen, facebook, skype eller något annat skit fram till 00.00. Vill ni nå mig (syftar främst på familjen) så ring. Jag har saknat er.
/Samar
En främlings stöd
Tusen och åter tusen tack till alla främlingar där ute som stöttar mig. Jag blir nästan gråtfärdig av alla kommentarer - det ger mig motivation att kämpa. Ni är så fina, folk jag aldrig träffat men ändå vill mig väl. Jag önskar er alla all lycka i livet och må ni alla (inshallah) belönas tusen gånger om för varenda litet ord ni yttrar i mitt kommentarsfält. Tack alla underbara främlingar. ♥
/Samar
Inte en frågestund
Notera att detta INTE är en frågestund, så du behöver inte komma på krystade frågor bara föra att jag inte ska bli ledsen! Just so we're clear.
/Samar
Rädd
/Samar
Självisk
Jag känner mig väldigt självisk. Jag vill att folk ska släppa allt i deras liv och komma och spendera lite tid med mig. Eller, egentligen så vill jag inte att "folk" ska släppa allt i sitt liv, jag vill att min familj ska släppa allt i sitt liv och komma och umgås med mig. Samtidigt så vill jag inte att dom ska komma eftersom att jag inte har någon tid för det och måste verkligen plugga. Skulle dom komma så hade det bara fått motsatt effekt och jag hade inte lagt min tid på det som borde vara prio ett.
Problemet är att jag lätt känner mig ensam. Jag sover inte hemma många dar i veckan, för det mesta så har jag spenderat min tid lite här och var. (Förra veckan tror jag att jag sov hemma 3 dar, och bara dessa kändes inte så superkuliga.) Jag har problem att vänja mig med att inte alltid ha min familj nära till hands och blir så barnsligt beroende av dem. Jag blir väldigt självisk helt enkelt och vill att dom ska hoppa på tåget i 3 timmar bara för att vara med mig i 1 timme och sen hoppa på tåget hem igen. Jag inser ju själv hur extremt löjligt det låter men när man är helt ensam med sina tankar så kan man inte undvika att komma in på detta spår.
Det känns som att det är någon som sitter och viskar alla dessa negativa saker i mina öron. Om jag bara kunde hålla mig borta från dessa idiotiska tankesätt och snarare se det som en belöning att storasyrran kommer nästa vecka och familjen kommer (inshalla) veckan därpå för att fira 3id. Tills dess är det väl bara att bita ihop och kämpa för att klara av den första tentan. Och försöka hantera faktumet att jag kan vara ensam i en lägenhet utan att bli helt vansinnig. 
/Samar
Mina småsyskon är gulligast i världen
Jasmin: Samar, vet du vad? En gång när jag satt i mitt rum så började jag sakna dig. Då gick jag upp till ditt rum och öppnade din garderob. Där tog jag din tjocktröja och den luktade exakt som du. Sen tog jag på mig den och gick ner till mitt rum.
Vad säger man till något sånt? Du är värdlens finaste ♥
/Samar
Som en vän en gång sade
/Samar
Uppdate of the day
/Samar
Asså?
/Samar
Dags att ta sig i kragen?
Vill förresten passa på att säga TACK(!) för era fina ord. Dom är väldigt uppmuntranda under mina något deppiga stunder och jag uppskattar det verkligen! Tack mina underbara läsare! ♥
/Samar
Lite färg kanske?!
Tycker att bloggen blivit lite svartvit. Tror inte att vi hade dött av lite färg!
/Samar
Jag ville inte säga något men...
/Samar
(Snälla säg mashalla (alt. glädjs för min skull), jag vill inte att någon ska öga mig (vilket ni säkert inte kommer att göra ändå) men detta är en av de få sakerna i mitt liv som jag faktiskt har klarat av just nu och jag vill inte att någon där ute ska få uppfattningen av att jag har mitt liv "put together" (så att säga) eller att jag har åstadkommit något att vara stolt över sen jag flyttat till Uppsala.)
Människor i min omgivning
Denna helg spenderas med kära vänner och underbara människor. Jag har sån tur att jag inte är helt ensam här i Uppsala, det är så skönt att veta att det finns folk som jag kan vända mig till när jag behöver. Folk som tar in mig i deras hem bara för att jag ska slippa känna mig ensam och folk som kan ge mig någon typ av lugn när jag känner mig orolig. Det är dessa underbara människor som ger mig perspektiv i mitt insnöade liv och påminner mig om min familj hemma i Sundsvall. Åhh, jag har sån tur att jag är där jag är. Sån tur. 
/Samar
Jag är inte galen
/Samar
Ikväll är det kvalitetstid som gäller
Längtar tills jag kommer hem, då ska jag göra något roligt och trevligt. Har inte riktigt kommit på vad riktigt än, men det kommer väl nån idee snart. Dusha är måste, sen hittar jag väl på det jag hittar på! Kul ska det iallafall bli! :D
I'm so excited. And I just can't hide it. Literally!
/Samar
Tillbaks till Uppsala
Hursomhelst så är jag tillbaka i Uppsala och hoppas på en god fortsättning. Inshalla kher.
/Samar
Trygg
/Samar
En dua hade inte suttit fel
/Samar
Inget att säga
One thing I would like to keep in mind though is this simple little word: Perspektiv.
/Samar
Middag
Nu känner jag att jag vill stanna där. Känns som ett bra inlägg, rubrik, soppa, avslut. Ja, fin struktur och allt. Nu sätter jag punkt med en lite personlig hälsning. Sköt om er, stå på er och ge inte upp!
/Samar
Mitt jojo-liv
Ena sekunden mår jag grymt. Andra bajs. Bokstavligen. Jag kan sitta helt vanligt kl 14.56. 14.57 vill jag bara gråta och 14.59 så är jag OK igen.
/Samar
Varför vill ingen prata med mig?
/Samar
