Retardsunites

Jag undrar hur du ser på meningen med livet, religion och hur du reflekterar kring det här med att vetenskap och religion motsäger varandra?

The meningen of life. Oh what a fråga, what a fråga. Hur mycket tid har du? Jag tror att det här med meningen i livet är väldigt personligt. Jag tror att min mening i mitt liv inte är i närheten av din mening i ditt liv, och jag tror inte att man kan prata om det i allmänhet som "meningen i livet".

För mig handlar det om att jag faktiskt ska göra något av tiden jag har här. Jag ser det som ett tillfällig period som jag har fått och som jag förväntas göra det bästa av. Det är bla därför jag har de drömmar jag har, jag vill bli det bästa jag sjäv tror/känner att jag klarar av. Sen så har ju den religiösa delen präglat mig extremt mycket och jag (säger inte att detta är fallet för någon annan än mig) tror ju att meningen med livet är att vara en bra person för att sedan kunna stå för det man gjort när den sista dagen är här.

Jag har nog inte reflekter över att religion och vetenskap i vissa fall motsäger varandra. Visst finns det folk som säger att vetenskap är bevisat och religion är påhittat av människan men jag kan samtidigt tycka att det är helt tvärtom. Just det här med vetenskap är inte mer bevisat än att en människa har upptäckt något som vi tror och litar på. När det gått 200 år och människor plötsligt inser att allt detta var helt fel och att det finns helt nya teorier, jag då kan man ju ifågasätta hur korrekt vår vetenskap egenligen är?

Det tål att disskuteras.

Vad fick dig att börja bära sjal? Hur gör du för att "behålla den på" de dagar det känns svårt?

Anledningen till att jag började med sjalen är väldigt personlig, på samma sätt som anledningen till att jag är praktiserande muslim. Jag finner mycket trygghet och stolthet i min religion och vill därför tillängna mitt liv till att följa detta på ett rättfärdigt sätt.

När jag började med sjal för tre år sedan var jag väldigt orolig över hur folk skulle reagera. Under min uppväxt har jag och mina syskon vuxit upp men väldit många "svenska värderingar" och nästan vuxit upp som om vi hetat Svensson i efternamn. Samtidigt så har vi haft en väldigt jordnära och personlig relation till vår religtion. När jag som sagt började bära hijab så var det inte många av mina kompisar som visste om att jag var praktiserande. Det är liksom inget som syns utifrån. Jag var väldigt skraj över vad alla skulle tycka och tänka men kände ändå att jag inte ville stå här om tio år och tänka, varför gjorde jag det inte? Var det för att jag inte ville eller var det för att andra inte ville? Beslutet kom lättare än jag förväntat mig.

Idag kan jag känna att det finns få saker som ger mig så mycket trygghet och skygg än denna lilla detaljen. Jag har varit väldigt sårbar den senaste tiden men just sjalen än något som får mig att tänka tillbaks till den jag egentligen är, och samtidigt förstärker det hoppet jag känner när jag vänder mig till min religion. Jag har nog aldrig velat tagit av mig den på det sättet, det har liksom aldrig varit tillräckligt svårt för att jag skulle vilja det.



Bild på mä o syrran. Tänkte att det skulle spice:a upp inlägget lite.  

/Samar