Retardsunites

Det är inte förrens man får lite perspektiv som man inser hur bra man har det. Leva livet, utan svårigheter, utan bekymmer. Detta är ingen dröm, detta är verklighet. En verklighet som kan klassas som dröm? Kanske. Är det inte då dags att börja uppskatta det mer? Självklart. Från och med nu. Uppskatta det - rejält, hängivet, med hjärtat på rätt plats. Ska sluta snyfta och bara uppskatta min perfekta liv. Ja, perspektiv är allt som krävs. Synd bara att perspektiv-tänket enbart fungerar för människorna på den rätta sidan av jämförelsen. Vad händer med alla dem som har det sämst, som man jämför sig med? Vad ska man ta sig till: Uppskatta sitt sago-liv eller sträcka ut till alla dem som tappat hoppet? Varför överhuvudtaget välja? Uppskatta, sträcka - det är inget som säger att du inte kan göra båda. 


Som tagen ur en svart-vit film. 

/Samar