Retardsunites

Det är rätt så jobbigt nu när man har nått den åldern då man inte bara har problem som "Vilken färg ska jag matcha kläderna med?" och "Killen i min klass är så dum för han tog mitt sudd." 

Det känns ganska tungt, hopplöst och uppgivet när man ser vilket håll samhället går mot. Jag har alltid varit väldigt naiv och trott att "rasister" var ett påhittat begrepp 'blatteungar' slängde ut sig till lärare som sagt ifrån eller skällt ut dem. Nu när jag är lite äldre och faktiskt kan se samhället ur ett "vuxet" perspektiv vill jag bara ta tillbaka alla gånger jag kallat föräldrarna nojiga när de varnat för främlingsfientlighet. Det finns. Det förekommer. Det kommer påverka mig vare sig jag vill det eller inte. 

Vad finns då att göra? Ska jag gå och gömma mig i min lilla håla och hoppas på att någon annan, som har modet, går emot och kämpar för min rättighet? Känns lockande, men ack vad dumt. 

Klart som tusan att jag ska strunta i främlingfientligheten. Jag ska göra mitt bästa med mitt liv. Plugga det jag vill, arbeta med det jag vill, bo vart jag vill, leva som jag vill. JA, FÖR TUSAN. Inte tänker jag lämna min religion bara för att någon annan tycker den är "dum", "hatisk", "förtryckande" osv osv. 

Som tur är, är det inte dessa människors åsikter jag bryr mig om. Jag bryr mig om mig själv. Om mina närmsta. Om dem jag kan påverka. Om dem som vill förstå. Viktigast av allt, vad den Gud -vars existens jag vittnar om- tycker. Själviskt? Ja, just nu är jag väldigt självisk, men är inte detta det enda sättet att stötta sig själv i dagsläget? Idag är jag självisk för imorgon och resten av mitt liv kommer det inte finnas möjlighet att vara det. 

Flummigt inlägg.. Ville "skriva av mig".



/Samar