Retardsunites

Det känns som att jag har gått och blivit två personer. En äldre ansvarsfull mamma-aktig, en barnslig irriterande skitunge. Jag blir så lack på min "barnsliga del"! Jag kan exepelvis gå runt och städa lägenheten och beklaga mig över hur sjukt sämst det är att bo med en sån som jag. Helt plötsligt kan jag bara stå och skälla "Du gör mig så irriterad, vem tusan lägger sina sturmpor där?  Svårt att diska glaset när du är klar Samar? Driver du eller(?!) vem fasiken kokar kaffe och lämnar kaffekokaren ikopplad, i dagar?!"

Nu har nått ett stadim där jag bara vill slå till mig själv och säga "Håll käften och plugga!" (Orsekta maj.) Är så trött på mig själv. Mitt konstanta gnäll och orklöshet. Jag kommer knappt igång med nått vettigt om dagarna och när jag väl gör det så förvätar jag mig en klapp på axeln "bra jobbar (barnsliga) Samar, det var duktigt gjort".

Jag tror det hela beror på att det blivit så mycket nytt i mitt liv på så kort tid. I princip allt strukturellt jag någonsin vetat byggs nu om på nytt och konsekvenserna är större än vad jag någonsin trott. Det är dom vardagliga sakerna som jag inte får ihop, saker som jag alltid gjort i mitt "tidigare liv" men som jag nu har jätteproblem med. Att handla mat har jag inget problem med (den "nya delen"), problemet är att faktiskt sätta mig ner och äta, något som jag alltid gjorde i mitt "tidigare liv". Detsamma gäller plugget, något jag alltid hittat kraft och energi åt, nått som varit självklart i min vardag är helt plötsligt omöjligt.

Dom sakerna jag förväntar av mig själv, att hitta orken och modet i att våga satsa och anstränga mig - ja det är dom som känns som den svåraste omställningen.

Just nu är jag så trött på MIG. Så less på att vara förvirrad och orolig och besviken och ensam och sårbar. Jag är så irriterad på Samar och vill bara ge henne en fet käftsmäll. "Skärp dig för fan, sluta vara en sån mes."

Någon därute som kan känna igen sig, kanske ge nått tips?

/Samar