Självisk
Jag känner mig väldigt självisk. Jag vill att folk ska släppa allt i deras liv och komma och spendera lite tid med mig. Eller, egentligen så vill jag inte att "folk" ska släppa allt i sitt liv, jag vill att min familj ska släppa allt i sitt liv och komma och umgås med mig. Samtidigt så vill jag inte att dom ska komma eftersom att jag inte har någon tid för det och måste verkligen plugga. Skulle dom komma så hade det bara fått motsatt effekt och jag hade inte lagt min tid på det som borde vara prio ett.
Problemet är att jag lätt känner mig ensam. Jag sover inte hemma många dar i veckan, för det mesta så har jag spenderat min tid lite här och var. (Förra veckan tror jag att jag sov hemma 3 dar, och bara dessa kändes inte så superkuliga.) Jag har problem att vänja mig med att inte alltid ha min familj nära till hands och blir så barnsligt beroende av dem. Jag blir väldigt självisk helt enkelt och vill att dom ska hoppa på tåget i 3 timmar bara för att vara med mig i 1 timme och sen hoppa på tåget hem igen. Jag inser ju själv hur extremt löjligt det låter men när man är helt ensam med sina tankar så kan man inte undvika att komma in på detta spår.
Det känns som att det är någon som sitter och viskar alla dessa negativa saker i mina öron. Om jag bara kunde hålla mig borta från dessa idiotiska tankesätt och snarare se det som en belöning att storasyrran kommer nästa vecka och familjen kommer (inshalla) veckan därpå för att fira 3id. Tills dess är det väl bara att bita ihop och kämpa för att klara av den första tentan. Och försöka hantera faktumet att jag kan vara ensam i en lägenhet utan att bli helt vansinnig. 
/Samar
